Välkomna till det nya Europa.
Det är inte samma Europa som flyktingarna kom till för ett år sedan. Då kunde de vandra upp genom Balkan och de kunde cykla in i Norge från Ryssland. Europa var öppet och länder som Sverige och Tyskland sa: välkomna.
Det nya Europa präglas av stängsel, vakter och rakbladsvass spärrtråd.

Text: Peter Kadhammar Foto: Urban Andersson

et nya stängslet är högt och mycket välbyggt. Maskorna är så små att det är omöjligt att klättra, fingrarna får inte plats, och självklart inte heller fötterna, och högst upp finns rakbladsvass concertinatråd, och på andra sidan stängslet ligger mer tråd som en ändlös vass, farlig orm och sedan kommer ett nytt stängsel.

Vem tar sig förbi en sådan avspärrning? Ingen. Dessutom patrullerar poliser i mörkblå uniformer och vart man än tittar är ordningsmaktens minibussar parkerade, och på taken roterar deras gula varningsljus.
Men avspärrningen kan inte sträcka sig ända från Calais ner genom Europa och över Balkan för att stänga ute alla de miljoner som vill till frid, frihet och försörjning. Så stängslet blir förutom en rent lokal säkerhetsåtgärd en symbolisk gest: i Frankrike gäller fransk lag, vi tillåter inte att det springer en massa folk upp på genomfartsleden mot kanalfärjorna för att smyga sig på långtradarnas släp eller lägga sig hjulaxlarna eller Gud vet vilka livsfarliga utrymmen för att gömma sig!

Gäller fransk lag även i Djungeln? Eller finns det en Djungelns lag?
Hur många som bor här vet ingen. En hjälporganisation säger 9 100 personer, kommunen säger 6 900. De är i alla fall ense om att antalet har ökat dramatiskt, trots försöken att hålla dem borta från Europa, Frankrike och Calais, och trots besked från självaste presidenten att Djungeln snart ska rivas.

I ett år har han bott här, Abu Hamed från Syrien, en 55-årig karl, tidigare arbetare i en fabrik för konserverade tomater och månskensbonde, nio månader i tält, sedan tre månader i en sliten husvagn som aldrig mer kommer att rulla. Han kokar té. Han röker hemrullade cigaretter. Han berättar att fyra av hans söner har dödats i kriget. Han har två kvar, en i England och en i Libanon.
Han vill till sonen i England.
Hans fru och enda dotter är kvar i Syrien.
Hur han ska ta sig över Engelska kanalen kan jag inte begripa. En 55-årig man saknar snabbheten och vigheten och det dödsföraktande modet som de unga visar. Abu Hamed kan bara hoppas att någon förbarmar sig, men nåden är långt borta när Storbritannien beslutat lämna Europeiska Unionen just för att slippa alla dessa invandrare.

Bara i ett avseende har livet blivit bättre för Abu Hamed där han sitter i den utkylda husvagnen och väntar på att tévattnet ska koka på gasplattan. Det är just att han sitter i en utkyld husvagn och inte i ett utkylt tält.
De som har kommit över en husvagn, skänkta av omtänksamma människor, har tagit ett steg upp från de små campingtälten, och de som bor i campingtält har tagit ett steg upp från dem som bor i de provisoriska tälten byggda av presenningar och plastdukar.
Å andra sidan är de provisoriska oftast större än den riktiga tälten.
Bäst lever hur som helst de som fått rum i de vita containrarna som myndigheterna ställt upp. De lever sida vid sida med Djungeln i ett slags gated community för flyktingar. Till containrarna tillåts man inte gå hur som helst, containrarnas befolkning får vara i fred.

Inte bara de materiella omständigheterna markerar migrantlägrets sociala nivåer. På en sanddyn har någon byggt en altan av spånskivor framför sitt stora hus där väggarna består av svarta plastdukar. Spånskivorna har svällt i de kalla höstregnen och buktar sig. Runt verandan har denne driftige hemmansägare fäst vita snören i pinnar för att markera gränsen till sin egen plätt på jorden.
En annan har med möda skyfflat ihop så mycket sand och grus att han byggt en stabil terrass som klarar regnen och den fuktiga luften från havet. Han har fått tag i lite concertinatråd som han lagt framför terrassen så att hans hem och planterade blommor får vara ifred.
Jag skriver ”han” därför att Djungeln uteslutande består av män. Det finns en särskild gated community för kvinnor och barn också men de är inte så många.

Vad jag vill berätta med terrasserna är att mänskligheten består av mer eller mindre driftiga personer och att det blir som tydligast i nöden, men också att alla som lever här har visat prov på exceptionell framåtanda. Annars skulle de inte ha nått Calais.
Männen är företrädesvis unga. Hamed, en 23-årig sudanes, har varit här i fem månader. Han lagar böngryta över en eld i ett oljefat. Några andra män trängs runt elden och sträcker fram sina händer för att värma dem. Hamed rör i stekpannan. I två år har han varit på väg, först tog han sig till Libyen där han arbetade som bilmekaniker men sedan, när det blev för oroligt och farligt, betalade han flyktingsmugglare och seglade i en liten ranglig båt över Medelhavet till Italien, gick över gränsen till Frankrike, sov under broar i Paris och sedan kom han till Djungeln.
Det är bättre här, säger han. Mycket bättre än Paris.
Med alla tänkbara färdmedel har invånarna i Djungeln tagit sig hit, de har färdats i månader, år, och det syns att lägret är uppbyggt av män på toppen av sin förmåga. Det är rent, det är ordning och där hänger tvättade kläder på tork på de fula gråa buskarna.

Där sitter en ung man på huk och tvättar sina vita trainers i en balja.
Där står en man mellan två sanddyner och granskar sig själv en en liten spegel. Han rättar till håret på höger sida. Granskar på nytt sig själv, rättar till håret lite mer, kontrollerar i spegeln.
Här finns kiosker som säljer cigaretter fem och fem, afghanskt snus, headsets, laddare, kex, frigolittallrikar. Här finns restauranger och kaféer (Peace Restaurant, Khyber Café, United Kingdom Restaurant). Här finns moskeéer och en stor etiopisk-ortodox kyrka.

Djungeln är en liten stad men i stället för städernas vanliga ljud av bilar, buller, tutande, plingande och odefinerbara bakgrundsbrus, är det dominerande ljudet i Djungeln – hosta. Överallt hör man hostningar och harklingar av män som går omkring i flipflops och sandaler utan strumpor och överallt känner man röken från eldarna där de försöker värma sig.
Över allt detta – liv – höjer sig det stora, nya stängslet som ska stoppa dessa energiska och desperata män.

Vid stängslet är telefonmottagningen god, och vid stängslet kan man vara i fred från Djungelns trängsel. Så sitter män på rad men med långa mellanrum vid barriären som stänger dem ute, eller inne, och pratar i sina mobiler med vänner som mirakulöst tagit sig igenom och nått England eller med vänner och släktingar i Sudan, Etiopien, Eritrea, Afghanistan eller något flyktingläger i Mellanöstern.

Som Abdela Hassen, 17, från Etiopien. I fem månader har han varit i Djungeln. Han vill till England. Det finns ingen frihet i Frankrike säger han. Polisen sprutar pepparspray. Abdela håller upp handen som om han håller en sprayflaska och säger: psssccchhh.
I går, säger Abdela, tog sig min vän till England. Han smög ombord på en lastbil och kom över.
Abdela Hassan ler.
Stängslet kan inte hindra män och ungdomar som Abdela Hassan att försöka. De går bara en bit längre bort, till Totalmacken där långtradarchaufförerna brukar stanna och sova i hytterna, eller ännu en bit längre bort till motorvägens avfart mot bilfärjorna.
Varje kväll och varje natt rör sig ljudlösa skuggor längs vägen. Där kommer de – tre silhuetter som knappt är synbara, de smyger hukande mot långtradarparkeringen och försvinner in mellan fordonen, sitter på huk och väntar i tystnad, och när de blir upptäckta försvinner de lika tyst och snabbt ut på ängen bredvid vägen, för att snart komma tillbaka.
Polisen stannar en långtradare borta i rondellen och öppnar bakdörrarna och där i mörkret kurar 13 eller 14 unga män och poliserna sprutar dem med pepparspray och de unga männen hoppar ner och går rasande mot Totalmacken. De viftar med armarna och en av dem skriker ”London, London”, och poliserna skickar iväg ett par rökgranater för att skingra dem och de springer några steg för att sedan lugna sig.

En av dem har jag träffat tidigare på dagen. Han kommer från Sudan och bär en lustig keps med texten ”Magic” på brättet. Vi skakar hand och jag känner den skarpa, frätande lukten av pepparsprayen och när jag kliar mig på kinden börjar det svida så svårt i ögat att jag måste gå in och skölja händerna och ansiktet på mackens toalett.
Mr Magic kom inte till London i natt heller.

Utanför toaletten står en polis och röker. Han ska strax bort till motorvägen och patrullera där migranter hukar vid avfarten. De vräker ut sten och grenar på vägen för att tvinga långtradarna att stanna och sedan försöker de hoppa på – kväll efter kväll, kväll efter kväll.
Längs vägen finns strålkastare och kontrollpunkter och poliser med nattkikare och en ambulans i beredskap och polisbilar som far fram och tillbaka, fram och tillbaka.

v Europas nya barriärer och murar är nog stängslet vid gränsstationen Storskog det märkligaste. Här uppe på Nordkalotten, nästan så långt norrut man kan komma på europeiska fastlandet, har norska regeringen beslutat att sätta upp ett 200 meter långt stängsel på gränsen mot Ryssland.
Det är 3,5 meter högt och säkerligen omöjligt att forscera för en människa utan specialutrustning.
Men man kan gå runt det.
Märkligare än stängslet är känslan det skapar. Här står man i det storslagna ödsliga landskapet, i höstens gråa skymningsljus som förebådar vinterns kompakta mörker, här står man i ljungen bland magra granar och björkar och inser att man befinner sig framför en slutpunkt.

Slutpunkten kan vara bygget av ett stängsel: de gjutna betongfundamenten för stolparna, övervakningskamerorna, gränsstolparna som står mitt emot varandra likt soldater, gula på norska sidan och rödgröna på ryska; det kan vara den färska krosstenen på norska sidan och spången över den blöta ljungen som byggarbetarna kör sina fyrhjulingar på.
Slutpunkten kan också vara en människa, till exempel gränskontrollanten som fått i uppdrag att visa oss stängslet. Han presenterar sig inte, är tvär och när jag ställer en harmlös fråga vänder han sig häftigt mot mig:
– Som jag nyss sa ska jag föra er till stängslet. Vill du ställa frågor får du göra det till presstalesmannen!

En så spänd stämning vid en gräns markerar slutpunkten för euforin när stängslen revs i Europa och muren öppnades, när kommunismen gav upp och vår världsdel skulle bli en odelbar helhet. Alla som var med då minns glädjen, de värdiga och fredliga demonstrationerna, omfamningarna, tårarna, hoppet.
Det är 26 år sedan. De tycks ha varit en parentes, en tillfällig respit av fred och öppenhet.
Fortsätter man norrut kommer man till Jakobsälv som rinner ut i Barents hav. Östra sidan av älven är rysk, västra norsk. Gränsen går mitt i strömfåran.

På den norska sidan ligger en gul stuga som i halvdagern ser ut som en självlysande prick mot det höga ryska fjället. I stugans kök sitter Johnny och Astrid Skare, pensionärer, han före detta elingenjör, hon före detta städerska. Detta är Astrids barndomshem och de brukar vara här sju åtta månader om året, så länge vägen är farbar.
Astrid har aldrig varit över på ryska sidan. Jag har haft dem som grannar hela mitt liv, nej, det bryr jag mig inte om, säger hon.
Johnny har varit över, han arbetade till och med ett tag i Murmansk, men det är länge sedan nu.
Även om de inte är särskilt intresserade av grannlandet som ligger 50 meter bort så är de desto mer intresserade av de 200 meter långa stängslet.
Jag förstår det inte, säger Johny. Det ger en sådan … kall signal. Det har blivit mer och mer öppet mellan Norge och Ryssland och så sätter de upp en konstgjord gräns. Jag håller med dem som blir förbannade.

Där Astrids och Johnnys stuga ligger med det enorma gnejsberget som fond vore det lätt att säga: Vi har ju hur mycket plats som helst för att ta emot flyktingar!
Men flyktingmottagande handlar naturligtvis inte om fysiskt utrymme utan om ekonomi och samhällsorganisation.
Förra hösten passerade 5500 migranter gränsen i Storskog, de flesta på cykel eftersom Ryssland inte tillåter någon att korsa gränsen till fots.

Kommunledningen Sör-Varanger lät upprätta en flyktingläger i centralorten Kirkenes idrottshall. Aldrig hade man i Kirkenes, 3 600 invånare, sett maken till tillströmning.
– Det spred sig i sociala medier att den arktiska rutten var öppen. Det kom alla möjliga människor, syrier, afghaner, indier, pakistanare. En del hade bott åratal i Ryssland, säger Lena Bergeng som är vice kommunalråd för Arbeiderpartiet.

Hon är inte så naiv att hon tycker att gränsen ska stå vidöppen för alla som vill bosätta sig i Norge. Hon säger också att Sör-Varanger saknar möjlighet till permanent flyktingmottagning. Däremot är kommunen beredd att ta emot 80 flyktingar per år när de väl fått uppehållstillstånd (i Norge anvisar staten var flyktingar ska bo tills de kan försörja sig själv).

Gränsen ska vara öppen men kontrollerad. En öppen gräns betyder handel, arbete och välstånd. Sedan fyra år har Sör–Varangers invånare rätt att resa till de ryska grannkommunerna visumfritt och med bara sina ID-kort. Sör–Varanger har 10 000 invånare men värdet på handeln motsvarar en kommun med 40 000. Ryssarna kommer hit och köper elektronik, kaffe, sylt och blöjor, otroliga mängder blöjor. Norrmännen åker till andra sidan för att handla bensin, diesel, alkohol, cigaretter, klippa sig och besöka tandläkaren.

Arbetslösheten i Sör–Varanger är 4,2 procent och innan järnmalmsgruvan tvingades stänga förra året fanns det mer jobb än folk, säger Bergeng.
Den plötsliga flyktingströmmen upphörde lika snabbt som den började. De ryska myndigheterna kan skruva av och på kranen som de vill men strömmen har framför allt minskat därför att andra länder också bygger stängsel, säger Lena Bergeng.
Även handeln har minskat, det beror på rubelns minskade värde, och på sanktionerna mot Ryssland efter aggressionen mot Ukraina. Det som syns av gränshandel nu är de ryska kvinnor som står utanför stadsbiblioteket och säljer virkade sjalar och stickade vantar.
– Stängslet symboliserar ett hinder och ger oss en känsla av kalla kriget. Men vi vill inte ha hinder mot Ryssland, vi vill samarbeta. Storpolitiken får våra regeringar ta hand om, säger Lena Bergeng.

Ute skymmer det. Lena Bergeng sätter på sig jackan, lämnar kommunhuset och går ner till hamnen där det ligger två ryska fiskefartyg. Vattnet är stilla och i gattet på andra sidan fjärden kan man se horisonten och det öppna havet.
– 60 nationaliteter bor i Sör-Varanger. Det är här Norge möter världen, inte i Oslo. Och med stängslet vill Norge stänga världen ute, säger Lena Bergeng.

den lilla staden Elhovo i södra Bulgarien finns ett transitläger för flyktingar som kommit över gränsen från Turkiet. Det är inget konstigt med det.
Det konstiga är att flyktingarna inte får gå ut.
Lägret är inhyst i en gammal skola och den dammiga gården omges av stängsel och taggtråd. Medan jag talar med polismannen rusar barn ut på gården under stim och stoj, och föräldrarna följer efter. Jag tittar en stund på leken och sedan lämnar jag lägret.

På andra sidan gatan sitter Vladi Ivanov, 70, på en pall. Trottoarens betongplattor är farligt ojämna men vid husväggen är underlaget stabilt. Vladi pratar med grannfrun Tana Koleva, 67, medan Tanas man Dimiter sitter tyst, han är sjuk.
Tana: Jag är orolig för Bulgarien. Jag har bara motsvarande 60 euro i månaden i pension. Jag klarar mig inte på det.
Vladi: Min är 150.
Tana: I 40 år arbetade jag i textilfabriken. Den tvingades stänga redan på kommunisttiden men då gav de oss nya arbeten i varuhuset. Sedan privatiserades varuhuset och jag upptäckte att de bara hade betalat in hälften av pensionsavgiften för mig.
Vladi: Vi exporterade mat, möbler och militärmateriel! Nu har allt stängt…

En häst och vagn passerar sakta på kullerstensgatan som är full av hål. Det stillsamma klappret från hovarna bryter mot de höga, glada ropen från barnen i lägret.
Tana: Hör! Så högjudda de är! De kommer från kriget, visst, men vad jag ser är det mest unga och mest män som kommer hit.
Vladi: Jag var chaufför i det militära och sedan korpral i tio år. Jag fick pension vid 57 års ålder och sedan dess sitter jag här.
Han skrattar hest.
Tana: Drabbar inte kriget de gamla? De kanske bara är här för att hitta jobb?
Vladi: De kanske får betalt för att ta sig hit. Vad ska de göra här?
Ropen och skratten och tjattret upphör och det blir alldeles tyst.
Tana: I 500 år var vi under ottomanskt (turkiskt) välde. Det var ingen som tog hand om oss då.
Jag lyssnar på Tana och Vladi men mer efter ljudet från barnen. Varför hörs inget längre?
Tana: Staten pratar om djurskydd men det finns inget människoskydd i det här landet.

Jag tackar dem, går över gatan, uppför en liten infart av grus och fram till stängslet och taggtråden. Inga barn, inga människor alls syns till mer än en ensam polisman på gården.
– Kvinnorna och barnen får gå ut en timme om dagen, säger han. De är egentligen inte tillåtna att vara på gården, de förväntas hålla sig i sina rum, men vi släpper ut dem om förhållandena tillåter det.
Kläder hänger på tork i fönstren men jag ser ingen därinne och hör inga röster. Stängslet. Taggtråden. Den dammiga gården. Några kattungar leker i det torra gräset. Polismannens ursäktande och vänliga röst.
– Det är vårt eget initiativ att låta dem gå ut. Vi försöker göra det så bra som möjligt för dem.

Flyktingarna får inte gå ut och journalister får inte gå in. Det krävs tillstånd från inrikesministeriet, men när jag mailar ministeriets pressavdelning kommer inget svar.
Stängsel och taggtråd, taggtråd och stängsel: På kommunisttiden löpte ett stängsel och en linje med sand (för att avslöja fotavtryck) mellan Bulgarien och Turkiet. Det revs när kommunismen föll, ty det fanns inte längre skäl för Bulgarien att hålla sina medborgare inlåsta.
Nästa dag kör vi till den lilla gränsstaden Malko Tarnovo där vi ska följa med poliser som patrullerar gränsen. Detta är trakter som upplevt flyktingkatastrofer förr. På de smala vägarna i nord–sydlig riktning äger fordon söderifrån förkörsrätt, en tradition från 1913 då den bulgariska minoriteten fördrevs från Turkiet.
– Vi är alla barnbarn till flyktingar, säger Malko Tarnovos borgmästare Ilian Yanchev, en bred flintskallig karl som är hängiven vildsvinsjägare. I folkmusiken sjunger vi om modern som lägger sin hand över spädbarnets mun så att soldaterna inte ska höra. Och när hon lyfter handen har barnet dött…

75 år senare, under kommunistregimens sista dagar, fördrev Bulgarien 360 000 av sina turkiska medborgare. Sammanlagt 850 000 människor tvingades byta sina turkiska namn till sådana som klingade mer bulgariskt.
Så har strävan efter enhet och en homogen befolkning skapat katastrof efter katastrof.
”Renhet” kräver ett samhälle som är slutet och absolut stillastående och vår tid är motsatsen till det.

Flyktingströmmen från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika må vara dramatisk men de senaste 25 åren har en mycket större folkomflyttning ägt rum inom Europa. 20 miljoner människor har lämnat länderna som tidigare ingick i det kommunistiska Östeuropa, beräknar Internationella valutafonden, IMF. 20 miljoner! Det är den största folkvandringen som ägt rum i fredstid och motsvarar mer än två Sverige, eller de sammantagna befolkningarna i Lettland, Litauen, Tjeckien och Kroatien.
Denna enorma folkvandring går främst till Tyskland och övriga Västeuropa och har medfört dramatiska konsekvenser. Storbritannien lämnar EU för att slippa fler invandrare trots att landet har vunnit ekonomiskt på migrationen och handel precis som övriga Västeuropa, enligt IMF. Migranterna är i arbetsför ålder och ofta välutbildade.

Men siffror är en sak och hur man ser på sin omvärld något helt annat.
Och visst har även ett land som Bulgarien vunnit på det europeiska samarbetet. Det är ju bara att jämföra levnadsstandarden nu med kommunisttiden. Men tillväxten hade varit ännu högre om de arbetsföra hade stannat i stället för att resa till rikare länder. IMF beräknar att tillväxten i de forna kommunistländerna var sju procent lägre 1995–2012 än den skulle varit om arbetskraften stannat kvar.

I små städer som Malko Tarnovo blir gamlingarna kvar. Så ser det ut över hela Östeuropa. På kommunisttiden hade Malko Tarnovo 8000 invånare, nu är de bara 2 800. Borgmästaren Ilian Yanchev klagar över att alla med utbildning lämnar staden.
– Förr hade vi koppargruva, marmorbrott, en elektronikfabrik och en farmaceutisk. Vaktposterna vid gränsen rekryterades från lokalbefolkningen. Nu har vi skogsindustrin kvar och de anställer bara zigenare för att hålla nere lönerna. De är outbildade och kommer överalltifrån och är inte alls som zigenarna från vår stad som är välutbildade och integrerade.

Malko Tarnovo är en plats där hundarna sover på gatan och servitrisen på restaurangen vid torget inte har mer att göra än att hon kan umgås med sina vänner samtidigt som hon sköter sitt arbete.
Enda branschen som går framåt är gränsövervakning. Chefsinspektör Radoslav Kostov vid gränspolisen berättar att här för tio år sedan fanns 300 gränsvakter, nu är de uppåt 800. Förändringens vind. Men när jag pratar med Kostov i hans kala, trista arbetsrum känner jag att förändringen snarare är en återgång, samma känsla jag fick i Nordnorge.
Känslan förstärks av att en bild från kommunisttiden står lutad mot väggen. ”Kamp” heter den och föreställer heroiska soldater med hundar som nedkämpar skurkaktiga infiltratörer.
Kostov är stel och ovillig att prata.
– Sedan 2013 har vi haft ett ökande antal migranter över gränsen.
Hur många?
– Specifika tal får jag inte nämna.

Jag har gjort upp med inrikesministeriet om att följa med en gränspatrull men Kostov säger att han har order om att vi inte ska få se gränsstängslet. Han för oss in i landet, bort från gränsen till två svenska poliser, hitskickade från Frontex, EU:s gräns– och kustbevakningsbyrå.
De väntar på en parkeringsplats där de ska låtsas göra kontroller av bilar så att Aftonbladets fotograf Urban Andersson kan få några bilder. Poliserna heter Lars Ställ och Morgan Björk. De säger att de inte förstår varför de ska stå på den här parkeringen. Varje dag patrullerar de det nya stängslet men just i dag ska de träffa oss ett par mil från gränsen och när de pratat med oss får de ledigt resten av dagen.
– Order från högre ort, säger chefsinspektör Kostov.

Ställ och Björk är hundförare. De är trevliga och professionella och visar gärna vad deras fantastiska hundar kan. Och de pratar gärna om de kluvna känslor det ger att med hundar söka efter flyktingar.
Lars: Vi försöker spåra flyktingarna, hinna ikapp dem och få dem att stanna.
Morgan: Det är jobbigt när vi inte hittar några.
Lars: Det känns konstigt att det ska behövas ett stängsel för att hålla folk ute.
Morgan: Samtidigt måste vi ha någorlunda kontroll. För allas säkerhet.

De arbetar tillsammans med en ung bulgarisk polis, Ivo Arabadzhiev, som i vintras hittade en grupp på 17 flyktingar från Irak, mest kvinnor. En 15-årig flicka hade frusit ihjäl och låg död på marken och en äldre kvinna dog senare på sjukhuset. Ivo har också spårat upp en stor grupp med 52 flyktingar, afghaner, och en annan med 19 mongoler (”mycket artiga och välorganiserade”).
– Man får ju den här moraliska känslan: är man ond eller god som stoppar dem? Jag anser mig vara en god människa. Mitt mål är att göra en god gärning. Jag blev polis för att skydda, hjälpa och ställa tillrätta. Det var devisen när jag började, säger Lars Ställ.
Eftersom Ställ och Björk har uttryckliga order att hålla oss borta från gränsen lämnar vi dem. Borgmästaren Ilian Yanchev blir förvånad över att vi inte har sett stängslet.
– Jag ska visa er.

Innan vi hunnit åka ut ur stan säger min tolk att en militärbil skuggar oss och jag skämtar med honom om hur typiskt det är för Balkan att se intriger och konspirationer överallt. Men bilen följer verkligen efter oss och anropar en annan patrull längre fram som spärrar vägen: Det är absolut förbjudet att låta svenska journalister se stängslet. Order från högre ort.
Det känns som om vi är åter i kommunisttiden, eller kanske ännu längre tillbaka, på den tiden då lokala småpåvar styrde den balkanska provinsen och en utsocknes skribent kunde skapa skräck och misstänksamhet.

inko Valev sitter bredbent på den lilla kaféstolen och med händerna på sin rakade skalle. Han har parkerat sin Mercedes 500 Coupé AMG på gågatan. Hans flickvän sitter tyst bredvid medan han pratar.
– Jag kör längs gränsen med min fyrhjuling och har fångat över 100 flyktingar. Tio gånger har jag varit ute och tio gånger har jag tagit folk. Jag tacklar dem och lägger dem på marken och ringer polisen. Jag älskar mitt land. Jag vill inte att detta avskum ska ta över vårt land. Muslimer! Kan du inte se? Om fem år är de överallt om vi inte stoppar dem. De håller ihop.

Om en av dem är taliban omvänder han de andra. Jag vill inte att de ska leva i vårt land, jag vill inte att de ska leva i Europa.
Dinko Valev har blivit berömd i Bulgarien för sin jakt på flyktingar. Eller ökänd. Han säger att han kan samla ihop 3000 man över natten om det skulle behövas. Han säger att fem partier velat värva honom. I en annan intervju har han sagt att tio partier vill värva honom.

Klart är att Dinko Valev inte är ensam. Borgmästaren i grannstaden Topolovgrad har bett försvarsdepartementet om 30 automatkarbiner och pansarbilar för att sätta upp en frivillig gränspatrull.
Dinko Valev är 29 år. Han driver en skrotfirma. I tre år arbetade han på McDonalds i England men där trivdes han inte. Han säger att han började med 250 euro och nu har skrotfirman 50 anställda. Han vill inte att vi ska fotografera hans Mercedes.
– Jag anser att vi ska återinföra de gamla lagarna och skjuta dem som försöker korsa gränsen illegalt. Jag är först och främst emot dem för deras religion. De är fanatiker. Hjärntvättade.

änniskorna sköljer genom Mellanöstern och Europa i långa vågor och en del fastnar, som vrakgods efter en storm. Transitlägret i Lojane på gränsen mot Serbien är en sådan plats. Det är rent, snyggt, välordnat, har mycket personal och är ändå en plats av hopplöshet – och hopp.
Vem vill vänta månad efter månad? På vad? På att någon långt borta, i en huvudstad i ett annat land, ska fatta ett beslut som i ett slag förändrar livet för en namnlös kvinna med svart huckle långt nere på Balkan, för en liten flicka som kommit ända hit från Damaskus, en liten flicka som sitter i en barack som tjänar som skola och väntar, väntar, men hon är osäker på vad: att få resa vidare? längre bort från Damaskus?

Sex kvinnor sitter utomhus vid ett bord och fördriver tiden. De röker. De pratar.
– Jag är från Aleppo och har varit här i sju månader, säger en. Min man är i Hamburg. I ett år har han varit där.
– Min är i fängelse i Syrien, säger en annan.
Hon vill till Schweiz.
– Min är i Gaza.
Hon vill till Belgien.
– Min är här! Fast han sover.
De vill till Schweiz.
– Min är kvar i Syrien.
Kanada.
– Jag har ingen man.
Hon vill till Tyskland.

Lägerchefen Goran Stojanovski, en storväxt och blid karl som är anställd av makedoniska Räddningsverket, säger att alla har erbjudits asyl i Makedonien. De har tackat nej. De vill vidare men sitter här för Serbien inte släpper in dem, och inte Kroatien och inte Ungern och inte Österrike…
– Att inget veta är nervpåfrestande. Du kan inte säga åt en vuxen människa som är van att ta hand om sin familj: du måste sitta stilla här och inte göra något. De får magsår och alla möjliga psykosomatiska sjukdomar.

I lägret råder minutiös ordning: en ny lekplats, ljusa baracker, sopsortering, sjukstuga, barn– och familjeskyddscentrum, pingisbord, provisorisk sporthall, ett IT–rum med fyra datorer, ett klassrum, ett rum där småbarn kan leka och pyssla. I matsalen står åtta personer med blåa hårnät (hygienen!) och röda uniformer från Röda korset beredda med frukosten – yoghurt, bröd, bananer, oliver och kokta ägg.
Och runt all denna omsorg löper ett stängsel och högst uppe på stängslet finns den rakbladsvassa concertinatråden.

Goran Stojanovski är stolt över att Makedonien klarat administrera alla människor som passerat landet.
– Över en miljon de senaste tre fyra åren. Och 1999 tog vi emot 290 000 flyktingar från Kosovo.
Han stannar och håller händerna på ryggen. Det är tyst i lägret, några barnröster hörs svagt från en av barackerna. Runtom sträcker slättlandet ut sig och bortom slätten reser sig de gröna, mjuka bergen där herdar vaktar sina får och kor.
– Alla dessa öden, alla dessa sorgliga historier… Problemet är att Sverige, Tyskland och de andra länderna i norr inte skiljer på krigsflyktingar och migranter. Länderna i norr borde göra ett tydligt beslut om vilka som är krigsflyktingar och inte. Hade ni gjort det skulle vi inte haft det här problemet. Det är ju inte bara syrier som kommer, det är alla möjliga – marockaner, algerier, afghaner. Alla möjliga. De vill norrut.

Bara 61 personer är i lägret nu men Goran Stojanovski förväntar sig att det snart kommer en ny våg.
– Det är bara att se vad som händer i Mellanöstern. I Turkiet finns två miljoner flyktingar, i Libyen väntar uppemot tre miljoner på att ta sig över Medelhavet.

Calais, Frankrike.
Och i natten rör sig skuggorna.

Reporter

Fotograf